trettonde januari
När Sigh no more kom blev jag helt frälst av denna brittiska, moderna folkmusik. Lagom till man spelat varje låt på plattan hundratals gånger kom ett nytt album: Babel, och visst höll det samma nivå som tidigare album och kärleken till de fyra herrarna i Mumford and Sons växte sig starkare.
Lana del Rey var jag inte förtjust i när hon släppte skivan, tyckte hon hade tråkig röst och att låtarna saknade energi. Efter att ha tvingat mig att lyssna på låtarna många gånger (jag ville tycka om henne) vändes dock detta och nu är hon en av mina favoritartister. Jag tror man ibland ger upp på många begåvade musiker bara för att man inte tyckte om dem första gången man lyssnade på dem.
Tidigare har jag endast lyssnat på albumen på spotify, men i år fick jag alla tre i fysisk form i julklapp. Born to die fick jag av mina älskade föräldrar och båda skivorna med Mumford and Sons fick jag av kära Becka.
Lana del Rey var jag inte förtjust i när hon släppte skivan, tyckte hon hade tråkig röst och att låtarna saknade energi. Efter att ha tvingat mig att lyssna på låtarna många gånger (jag ville tycka om henne) vändes dock detta och nu är hon en av mina favoritartister. Jag tror man ibland ger upp på många begåvade musiker bara för att man inte tyckte om dem första gången man lyssnade på dem.
Tidigare har jag endast lyssnat på albumen på spotify, men i år fick jag alla tre i fysisk form i julklapp. Born to die fick jag av mina älskade föräldrar och båda skivorna med Mumford and Sons fick jag av kära Becka.
