fannys.blogg.se

De två låtar jag varje dag sätter på när arbetsdagen är slut och man vill känna sig som den grymmaste kvinnan i världen.

 

Snart snart snart!

 

Idag har jag lyssnat på min The Killers-spellista hela dagen. Har haft ett sorts tryck över bröstet under arbetsdagen och varit nära till tårar flera gånger. Detta på grund av den fantastiska musik som jag lyssnar på. Trycket över bröstet var ångestlikt och jag kände saknad, av ett band, en konsert. Skrattade åt mig själv och tyckte att jag var löjlig, och bet ihop. Hur skulle det se ut om jag börjar gråta för att jag delar ut post?

I vilket fall tänker jag ofta på det där med musik. Hur olika förhållanden människor har till den och hur stor del den har i var och ens liv. Själv är jag sådan att om jag hör en bra låt kan jag avbryta ett samtal bara för att få tyst från omgivningen så jag får lyssna på låten och att sedan berätta om min relation till den.

 

Jag blir extra påmind om musikens betydelse i mitt liv vid konserter. Hur jag kan försvinna in i en bubbla och försöka ge tillbaka samma kärlek till de som står på scenen som så länge gett mig så mycket. Hur jag kan börja hoppa, vrålsjunga, blunda och vara helt tyst, utan att tänka på att jag faktiskt gör det. Hur musiken kan styra hur min kropp reagerar. Att jag är helt tagen dagar efteråt och att min kropp säger "detta är vad du ska göra, detta mår du så bra av", att gå på konserter, att viga livet till musiken. Det låter nästan som att jag talar om någon gud, men i och med att jag inte är religös tror jag det kan vara mitt sätt att finna den "högre makten". I musiken.

 

För det är ju helt fantastiskt hur kroppen kan styra hur man reagerar till detta. Att jag idag känt en klump i halsen utan att egentligen veta varför, tills jag förstod att mina undermedvetna känslor förklarar för mig att musik, det är fan det bästa du vet.

Men vet ni vad! Beyonce kommer ju till Sverige utan att någon sagt detta till mig. Bruden jag lyssnade på i Destiny's Child som 9-åring och som är en av mina största inspirationskällor även idag. Den kvinnan som slår ett hårt slag för feminismen och som är så jävulusiskt begåvad. För det är hon verkligen, talangfull och har fötterna på jorden. Drömmen att få se henne live.

Sådan gåshud och sådan kärlek. På livslistan att se henne live. Länge leve Queen B!

 

Min kära kusin Ronja lade ut denna videon på sin blogg och tvingade mig dessutom att se den. Både hon och jag var stora Spice Girls-fans där på 90-talet. Jag hade skivorna, jag hade Spice World på VHS, jag hade Ginger Spice som barbiedocka och självklart en magtröja med Spice Girls-tryck. Att jag tyckte om dem så mycket förtränger jag ibland, men många gånger påminns jag också av hur mycket de betydde för mig. Varje gång jag ser ett svart linne med smala spegettiband tänker jag på Posh. Ser jag en rosa godisklubba tänker jag på Baby. Ser jag en tjej iförd grön sport-bh tänker jag på Sporty. Ser jag leopardmönstrade kläder tänker jag på Scary och ser jag Union Jack tänker jag så klart på Ginger.

 

 

När de uppträdde på OS-avslutningen i London i somras så började mitt pop-hjärta bulta igen, något så infernaliskt mycket. Tjejerna som format en del av min uppväxt, tjejerna jag sett upp till och tjejerna som lärt mig vad Girl Power är. Om ni inte vet vad ni ska göra ikväll så rekomenderar jag er verkligen att titta på denna dokumentär, för jag tror inte att jag är den enda som blir tårögd när jag ser detta.